Bara för min skull
Det finns tre män som är relativt aktuella i mitt liv för tillfället. För tre månader sedan blev jag brutalt lämnad av en av dem. Av någon anledning kände han att det bästa sättet att avsluta en vuxen meningsfull relation mellan två människor enligt överraskningsprincipen. Hela min värld föll i bitar och jag lämnades ensam att plocka ihop det inom loppet av tre dagar. Och senare har han mage att uttrycka att han är så glad över att uppbrottet gick så smidigt och att det inte finns några hard feelings mellan oss. Så jag skickade ett brev, ett brev där jag sa som det var. Hur han sårat mig, hur jag hatade honom för att han fick mig att hata den relation jag tidigare varit så stolt över. Kärlek och kommunikation var ledorden. Trodde jag i alla fall.
Så länge man talar med varandra finns det inga problem, när man inte pratar med varandra skapas de.
Så hur snabbt som helst efter denna omvälvande dag i mitt liv kommer mannen som jag känt så länge, och älskat så länge och vill helt plötsligt pussas och kramas på ett sätt som vi aldrig gjort förut. Och mitt hjärta gör femhundra bakåtvolter och jag vet inte var jag ska ta vägen.
Helt plötsligt vill jag saker som jag inte visste fanns.
Och allt känns helt otroligt, i en månad, sen vet jag inte vad som händer, och jag är för feg för att fråga. Men det är inte bara mitt fel, han svarar inte när jag ringer. Sms går tydligen bra men telefonsamtalen verkar alltid komma vid fel tidpunkt. Detta är den krångligaste mannen jag någon känt i mitt liv också, man får ursäkta honom om man vill ha en relation med honom. Och det vill jag ju, han har varit en av mina närmaste vänner i många många år. Och han är lika krånglig när man bara är vänner. Att vi bor många mil från varandra gör det inte lättare alls.
Så jag orkar inte. Jag är singel för första gången på många år, och jag vill bara vara fri!
Kärlek är till för att spridas.
Så jag svarar på några sms från den där mannen ibland, men i övrigt koncentrerar jag mig på mig själv, ett stort glas vin och glammiga nätter slutar med den där omedelbara kärleken som man bara kan få av män man inte känner. Och mitt bland dessa män träffar jag en så ung och glad kille. Som lever livet för var dag som kommer, inget komplicerat, elktronisk musik och dyra kläder är det som gäller. Och vi skrattar, vi skrattar tillsammans som det inte fanns en morgondag.
För det finns inget annat än då, där. Med pussar i nacken, och sniffningar på runt nyckelbenen. Och han är förundrad av mig. Förundrad över att det finns sådanna som jag. Men vi är bara vänner. Vänner med kärlek mellan oss. Båda nyblivna singlar, båda måna om friheten.
Så flyttar jag, en månad hade vi, sen flyttar jag. Till samma stad som den krångligaste mannen som någonsin gått i ett par skor.
Inte för hans skull. Bara för min, jag har mina vänner här.
Så träffas vi så klart. Jag och min krångliga man, och det är lite stelt, för jag är avvacktande. Så kysser han mig. Och håller om mig med sina stora starka armar. Och jag frågar inte, jag frågar inte varför han inte svarade på telefonsamtalen, jag frågar inte "vad var det som hände egentligen!?".
Men det gör ingenting, jag känner mig glad ändå, det är som det är och det får gå som det kan.
Men nu går det två veckor mellan vi ses, varje gång, och jag kan ju inte ha det så. Jag behöver ju veta om jag ska vara koncentrerad på honom eller om jag kan leva ett annat liv också. Det är dags att ställa frågan. Och jag borde inte tycka det är jobbigt, för om han ska vara så krånglig får jag också vara det!
Mannen som lämnade mig har inte svarat på brevet. Jag vet inte om han är arg eller ledsen.
Och jag inser så här i efterhand att jag fallit i en gammal fälla, 'choose your enemy carefully because he is who you will become'. Jag hatade denna icke kommunikativa man som höll inne med sina ord och sen lämnade mig med konsekvenserna av dem. Jag har varit tyst sen han gick, och nu får han ta konsekvenserna för det. Och det tär på mig, oron finns där hela tiden, rädlan för att någon gång behöva möta honom igen.
Att inte prata skapar problem.
Och som ett sista kärleksproblem vill den unga glada mannen ses, han vill ses ses ses. Och jag kan inte säga ja, inte så länge den krångliga mannen är så krånglig.
Så länge man talar med varandra finns det inga problem, när man inte pratar med varandra skapas de.
Så hur snabbt som helst efter denna omvälvande dag i mitt liv kommer mannen som jag känt så länge, och älskat så länge och vill helt plötsligt pussas och kramas på ett sätt som vi aldrig gjort förut. Och mitt hjärta gör femhundra bakåtvolter och jag vet inte var jag ska ta vägen.
Helt plötsligt vill jag saker som jag inte visste fanns.
Och allt känns helt otroligt, i en månad, sen vet jag inte vad som händer, och jag är för feg för att fråga. Men det är inte bara mitt fel, han svarar inte när jag ringer. Sms går tydligen bra men telefonsamtalen verkar alltid komma vid fel tidpunkt. Detta är den krångligaste mannen jag någon känt i mitt liv också, man får ursäkta honom om man vill ha en relation med honom. Och det vill jag ju, han har varit en av mina närmaste vänner i många många år. Och han är lika krånglig när man bara är vänner. Att vi bor många mil från varandra gör det inte lättare alls.
Så jag orkar inte. Jag är singel för första gången på många år, och jag vill bara vara fri!
Kärlek är till för att spridas.
Så jag svarar på några sms från den där mannen ibland, men i övrigt koncentrerar jag mig på mig själv, ett stort glas vin och glammiga nätter slutar med den där omedelbara kärleken som man bara kan få av män man inte känner. Och mitt bland dessa män träffar jag en så ung och glad kille. Som lever livet för var dag som kommer, inget komplicerat, elktronisk musik och dyra kläder är det som gäller. Och vi skrattar, vi skrattar tillsammans som det inte fanns en morgondag.
För det finns inget annat än då, där. Med pussar i nacken, och sniffningar på runt nyckelbenen. Och han är förundrad av mig. Förundrad över att det finns sådanna som jag. Men vi är bara vänner. Vänner med kärlek mellan oss. Båda nyblivna singlar, båda måna om friheten.
Så flyttar jag, en månad hade vi, sen flyttar jag. Till samma stad som den krångligaste mannen som någonsin gått i ett par skor.
Inte för hans skull. Bara för min, jag har mina vänner här.
Så träffas vi så klart. Jag och min krångliga man, och det är lite stelt, för jag är avvacktande. Så kysser han mig. Och håller om mig med sina stora starka armar. Och jag frågar inte, jag frågar inte varför han inte svarade på telefonsamtalen, jag frågar inte "vad var det som hände egentligen!?".
Men det gör ingenting, jag känner mig glad ändå, det är som det är och det får gå som det kan.
Men nu går det två veckor mellan vi ses, varje gång, och jag kan ju inte ha det så. Jag behöver ju veta om jag ska vara koncentrerad på honom eller om jag kan leva ett annat liv också. Det är dags att ställa frågan. Och jag borde inte tycka det är jobbigt, för om han ska vara så krånglig får jag också vara det!
Mannen som lämnade mig har inte svarat på brevet. Jag vet inte om han är arg eller ledsen.
Och jag inser så här i efterhand att jag fallit i en gammal fälla, 'choose your enemy carefully because he is who you will become'. Jag hatade denna icke kommunikativa man som höll inne med sina ord och sen lämnade mig med konsekvenserna av dem. Jag har varit tyst sen han gick, och nu får han ta konsekvenserna för det. Och det tär på mig, oron finns där hela tiden, rädlan för att någon gång behöva möta honom igen.
Att inte prata skapar problem.
Och som ett sista kärleksproblem vill den unga glada mannen ses, han vill ses ses ses. Och jag kan inte säga ja, inte så länge den krångliga mannen är så krånglig.
